Jag kan inte riktigt släppa det där med döden. Jag skräms så oerhört av tanken av att inte lämna något avtryck hos någon, förändrat någons syn på saker och ting, hjälpt någon. 
Egentligen är det ju inte döden jag är rädd för, det är ju vägen dit som skrämmer mig.

Tårarna rinner för att håret blev lite för mörkt, lite för kort.
Jag kollar med hatisk blick i spegeln och skriker på hon som egentligen gör vad som helst för mig. Jag skriker att jag hatar mitt liv, sen springer jag upp på mitt rum och lyssnar på skrikig musik med tårarna rinnandes ner för kinderna. Hur kan utseende vara så viktigt. Nu måste jag sluta gråta så att mina ögon inte blir sådär svulna, så som dom blev förra veckan.

"Jag märkte tidigt hur jag kände alldeles för mycket"
Jag kollade på livet blir bättre med Sanna Bråding för några dagar sedan, det var ett himla fint program. 

"Because I could love and drown in your god damned smile lines"

       
Igår kväll såg jag världens vackraste film.
Jag tror jag blev lite förälskad i huvud-karaktären, han var sådär tafatt och obekväm som jag gillar.

Jag hatar att mina tår är krokiga, jag hatar att mina ben inte går ihop, jag hatar att min magen viker sig när jag sitter ner, jag hatar att min rygg är är böjd, jag hatar att min byst är alldeles för stor, jag hatar att mina armar är håriga, jag hatar att mina händer är svettiga, jag hatar att mina naglar är runda, jag hatar att mina tänder är snea och stora, jag hatar att min näsa är ful, jag hatar att mina ägon är alldeles för stora, jag hatar att mina ögonbryn aldrig kommer bli som jag vill ha dom.
Jag minns när jag var liten och brukade fantisera om hur jag skulle se ut när jag blev stor, det var spännande att inte veta. Nu vet jag. 

Den där gropen på hans bröstkorg är så fruktansvärt fin, jag tror att mina fingrar skulle trivas rätt bra där.