Jag känner hur det gamla kommer ikapp mig.

Det satt en man på bussen imorse, när jag tänker efter brukar han alltid sitta där... Jag har aldrig tänkt på honom förut men imorse kunde jag inte sluta studera honom, han läste en bok, det var något religiöst, ibland tittade han upp från boken och viskade orden han just läst. Han såg ivrig och förväntansfull ut när han läste orden på de slitna sidorna. Han hade läst orden tusentals gånger förut endå hade han ett förvirrat uttryck i ansiktet när han lyfte blicken från sidorna. Jag minns att jag undrade varför han läst boken så många gånger, han kunde den utan och innantill, vad försökte han förstå som han tidigare inte kunnat listat ut? Trodde han möjligtvis att boken skulle leda honom till en finare plats än den här på jorden? 
Jag vet inte riktigt vad jag försökt få fram med allt det här, jag vet bara att när jag gick av bussen kände jag mig förvirrad.

"Grandfather, gentle soul, you´ll fly
Over your life once more before you die
Since our grand,a passed away
You´ve waited for forever and a day
Just to die
And someday soon
You will die
It was the only women you ever loved
That got burnt by the sun too often when she was young
And the cancer spread and it ran into her body and her blood
And there is nothing you can do about it now" 

Jag är trött på att romantisera vardagen, trött på att låtsas att allt som händer har en betydelse. Det handlar endast om svettiga kroppar och blöta tungor. 

"Fredag.
Dagarna blir ljusare och varmare. Vi går mot vår.
Snart syns kärlekspar över stadens gator. Ser du hur de hånler?
Skall dricka hejdlöst i kväll. Jag skall ramla omkull och somna i rännstenen och vakna upp, besviken över att det är för varmt för att frysa ihjäl."