"Ibland måste man släppa det trots att man älskar någon...mycket" Han sa så, och jag såg att det gjorde lite ont i honom att det blivit såhär, att hon blivit såhär. "Jag hatar att hon hatar allt så himla mycket" så sa han också, och jag förstår honom, för han älskar ju så himla mycket, så himla många. 
Jag minns hur jag grät på hans axel en gång, jag grät för att de andra sa att jag var äcklig och ful. Han var bland det finaste jag hade, och nu satt han i min soffa igen. 

Sova och äta kan jag göra när dessa tre bokstäver inte gör mig galen.

 
Jag kollar på alla de andra som sitter på bussen, i klassrummet, på tåget, i butikerna, på gatorna. Alla är så himla fina, så mycket bättre. Jag undrar vad de ser när de kollar i spegeln. Det som gör mig ledsen är att jag vet, jag vet vad de ser, de ser det jag ser när jag kollar på min. 

Från och med nu tänker jag vara mitt eget allt.

 
Det är som att något stryper oss. Till en början skriker jag men jag märker att ju mer jag skriker ju mindre kan jag andas, så jag slutar skrika, slutar känna, slutar tycka synd om mig själv, jag ser att mina ben fortsätter röra sig frammåt, trots att jag bara vill stanna upp och andas, trots att mitt hjärta slutat att slå.

Mina tårar smakar inte salt.

Mamma
Vet du varför jag går med trasiga kläder? vet du varför jag färgar håret rött? vet du varför jag rapar vid matbordet? vet du varför jag svär när jag pratar? vet du varför jag vill ha konstverk på hela min kropp? vet du varför jag lyssnar på "skrikig" musik? vet du varför jag inte vill få barn? vet du varför jag aldrig vill gifta mig?
- Det är för att jag aldrig vill bli som du.

Än finns det tusentals tårar kvar.