Det blir bättre, jag lovar.

 
Läser boken "Jag behöver dig mer än jag älskar dig men jag älskar dig så himla mycket" för andra gången på kort tid, den rör verkligen allt det som finns på insidan. Hjärtat klappar hårdare, magen får sig en hård spark och klumpen i halsen gör det svårare att andas.
Nästan så känns det när jag iakttar honom sådär nogrant, då han inte ser.

- Hej.
Han sa så. Sen log han det där leendet.

 För ung för att älska.

Idag ska jag vara med det finaste jag har, mina änglar.

När jag satte mig på bussen imorse såg jag i fönstrets reflektion att håret jag kämpat med  i evigheter inte längre var platt som när jag lämnade huset. Jag som egentligen var alldeles för trött för att bry mig, började kolla runt i bussen samtidigt som jag försökte platta ner håret längst sidorna, jag kände genast hur självförtroendet sjönk en aning.
Jag började sedan fundera på vem det var jag ville ha platt hår inför, vem var det jag valde kläder för, vem var jag brydde mig så mycket mer om än mig själv?.
Jag insåg plötligt att jag egentligen inte bryr mig om vad jag tycker, det är alla andras ögon som gör så att det bränns.

Tänk om jag ångrar mig och sen ångrar mig igen.

Jag vet ingenting om honom, men jag vet att det är just det ansiktet jag vill vakna upp till.
Varför blir det alltid så?