Han höll sina armar om mig den där morgonen som även den kom alldeles för fort. Trots att natten varit full av blöta kyssar viskade han i mitt öra att han ville ha en sista kyss innan han gick, jag låtsades inte höra, jag visste att det skulle göra för ont att se honom gå då.

Det var en sommar natt i juli allting började, i alla fall kändes det så då. Fast egentligen.. var det nog mer en början på slutet.

Ett tag försökte jag sluta känna något alls, allt hade varit så mycket enklare då. Men jag känner nog hellre allt än att inte känna något.
Här hade jag i alla fall tänkt skriva om sådant som får mig ur balans, sådant som på något sätt fastnar där inne utan att man riktigt vet varför, sådant som gör så otroligt ont - men som gör livet värt att leva.