Han grät inte, men tårarna rann. 
Min bror. 

"Happiness is only real when shared"
- Into the wild 

1 vecka, 7 dagar, 168 timmar. Och de ansikten som får tiden att gå har redan börjat blekna. Då måste jag, för andra, redan dunstat bort för längesen.

Mitt rum är kallt och jag sitter på golvet och klipper sönder mina kläder. Ibland känns det som att jag är precis just så, kall och trasig.

På Onsdag åker jag, jag åker långt långt bort. Jag brukar tycka att det är jobbigt att lämna allt bakom mig, oftast är det för att jag är rädd jag ska tänka på någon som inte tänker lika mycket på mig, rädd för att bli bortglömd. Den här gången är jag rädd att jag inte vet vad jag ska göra när jag inte har någon att tänka på.

 Gubben i lådan spelades på högsta volym och han sa att det var hans låt. "Jag tog en kula för dig men fick en smula tillbaks, för dig ska jag göra det tusen gånger om" sjöng han samtidigt som han kollade mig i ögonen. 
Jag har nog blivit bättre på att ljuga sen han försvann.
 

Det är kvällar som denna, när det är kallt och endast jag är vaken, det är då jag saknar att ha någon som mest.

För att den farliga siffran nu är en del av mig, för att det känns okej, och för att det finns så mycket mer här i världen som "väger" så mycket mer.