Två vilsna själar som liksom fann varann någonstans på vägen. Två själar som blev en. 
Du skulle nog kunna få mig att le när någon stack nålar i hjärtat på mig.

Då allt där inne krampar.

"Med lite mer smink blir du snygg, lite smalare ögonbryn, om du pratar lite mer, om du är lite roligare, lite dummare" 
Jag var 13 år, 13 år med gråten i halsen. 

"Det finns en anledning till att jag sa att jag är lycklig ensam. Det var inte för att jag var lycklig ensam. Det var för att jag trodde att om jag älskade någon, och det sedan föll samman, kanske jag inte klarar det.
Det är enklare att vara ensam. För tänk om man lär sig att man behöver kärlek - och att man inte har det. Tänk om man gillar det, och litar på det. Tänk om man formar sitt liv efter det, och att det sen, faller samman. Kan man överleva sådan smärta?
Att förlora kärlek är som en organskada, det är som att dö. Den enda skillnaden är, döden tar slut, det här, kan fortsätta i all evighet."

 
Ibland kan jag ligga och tänka på vad vi skulle prata om under mitt tjocka täcke, kanske skulle jag rulla hans fingertoppar mellan mina sådär som jag gillar att göra. Kanske skulle jag våga dra fingrarna över groparna på hans mage. Eller kanske, till och med, lägga huvudet på hans bröst och lyssna på det dåva dunkandet där inne.
Men jag kan inte bilda ett vi.

 Jag har många gånger hört att man måste älska sig själv innan någon annan kan älska än. Men det finns nog inte så mycket att älska om ingen annan kan se det.

Vissa saker kan inte ens ord beskriva.

Min blick sökte hans, men han kollade alltid på någon annan.
Jag önskar att jag kunde berätta om fina stunder vi hade tillsammans, men de är inte lika fina nu när han inte längre är det.