Jag kollar på alla de andra som sitter på bussen, i klassrummet, på tåget, i butikerna, på gatorna. Alla är så himla fina, så mycket bättre. Jag undrar vad de ser när de kollar i spegeln. Det som gör mig ledsen är att jag vet, jag vet vad de ser, de ser det jag ser när jag kollar på min. 

Från och med nu tänker jag vara mitt eget allt.

 
Det är som att något stryper oss. Till en början skriker jag men jag märker att ju mer jag skriker ju mindre kan jag andas, så jag slutar skrika, slutar känna, slutar tycka synd om mig själv, jag ser att mina ben fortsätter röra sig frammåt, trots att jag bara vill stanna upp och andas, trots att mitt hjärta slutat att slå.