"Ibland måste man släppa det trots att man älskar någon...mycket" Han sa så, och jag såg att det gjorde lite ont i honom att det blivit såhär, att hon blivit såhär. "Jag hatar att hon hatar allt så himla mycket" så sa han också, och jag förstår honom, för han älskar ju så himla mycket, så himla många. 
Jag minns hur jag grät på hans axel en gång, jag grät för att de andra sa att jag var äcklig och ful. Han var bland det finaste jag hade, och nu satt han i min soffa igen.