-Tänk att jag inte är finast för någon...
- Men det är ju inte jag heller. 
- Jo, du är det finaste jag har.
Jag hatar mig själv för att inte jag sa så.

Tänk om det där inne går sönder och man sedan tappar bort bitarna.

 
Varför stannar inte min puls för han som vill hålla min hand? varför viker sig inte mina ben för han som tycker jag är fin när jag vaknar? varför kan jag andas när han studerar mina rörelser?
Det är nog jag som dömer och säger nej, tänk om det är jag som inte tycker de andra är tillräkligt bra, tänk om jag är som honom.

"Ibland måste man släppa det trots att man älskar någon...mycket" Han sa så, och jag såg att det gjorde lite ont i honom att det blivit såhär, att hon blivit såhär. "Jag hatar att hon hatar allt så himla mycket" så sa han också, och jag förstår honom, för han älskar ju så himla mycket, så himla många. 
Jag minns hur jag grät på hans axel en gång, jag grät för att de andra sa att jag var äcklig och ful. Han var bland det finaste jag hade, och nu satt han i min soffa igen. 

Sova och äta kan jag göra när dessa tre bokstäver inte gör mig galen.

 
Jag kollar på alla de andra som sitter på bussen, i klassrummet, på tåget, i butikerna, på gatorna. Alla är så himla fina, så mycket bättre. Jag undrar vad de ser när de kollar i spegeln. Det som gör mig ledsen är att jag vet, jag vet vad de ser, de ser det jag ser när jag kollar på min. 

Från och med nu tänker jag vara mitt eget allt.

 
Det är som att något stryper oss. Till en början skriker jag men jag märker att ju mer jag skriker ju mindre kan jag andas, så jag slutar skrika, slutar känna, slutar tycka synd om mig själv, jag ser att mina ben fortsätter röra sig frammåt, trots att jag bara vill stanna upp och andas, trots att mitt hjärta slutat att slå.