Jag ville ofta sova, sova för att slippa känna, känna och tänka. Nu vill jag mest sova för att få träffa honom, så att jag kan känna igen, sådär som jag inte vill känna.

Nu blir det sådär igen. Det var när hans ögon sökte vart min röst kom ifrån, när hans blick sökte min, när han lutade sig fram och sa - Hej. Det är då det blir såhär, så som det aldrig får bli, igen.

Jag hatar att veta att jag aldrig kommer lära känna honom.

 
Jag har en ögonfrans på pekfingret som jag inte riktigt vet vad jag ska göra med, är det nu man ska blunda hårt och önska sig något? så som jag alltid brukade göra.
Jag brukar skratta när folk ber mig ta bort nycklarna från bordet, fälla ner paraplyet innan jag går in i trapphuset eller när de jagar mig för att jag medvetet hoppat på alla A-brunnar längs vägen. Men egentligen är jag nog lika fåfäng jag, jag som i över 5 år alltid knytit händerna och räknat önskningar under täcket i min säng. 
Men den här gången släpper jag nog ögonfransen, låter den falla emot golvet , jag är lycklig endå.

"Känslor av belöning", "Lindrar smärta", "Balanserar våra sinnen". För dig är det kärlek.
För mig, är det ennu en försenad psykologi uppsats.

 
Jag har börjat planera mina dagar, slutat tänka på alla som är så himlans fina, gråtit, varit nervös, slitit, och lagt ner så otroligt mycket tid på det hela. Och det visar sig, att jag, aldrig får det jag kämpar för.

 
Jag har alltid försökt att vara den han ville att jag skulle vara, hela tiden försökt att ändra på mig för att han som är så himla underbar ska tycka att jag också är det. För att han också ska känna att vi matchar. Jag var inte den jag ville vara, utan den han ville att jag skulle vara. Eller iallafall det jag trodde han ville ha.
Då jag alltid försökt vara vad andra vill att jag ska vara vet jag inte vem jag är när jag är ensam. Men när jag är med dig, då är jag mig själv.   

 
 Han sa att mitt hjärta pulserade snabbt, jätte snabbt - Han visste nog inte att det var för att han låg där och lyssnade.