Pluggar filosofi.
Filosoferna säger att vi kanske endast är en hjärna, en hjärna som "hittar på" resten av omvärlden. Hur kan det då kännas enda in i själen när jag vidrör honom?
Filosoferna säger att vi endast kan vara säkra på vår egen existens. Därför ska jag släppa att hans närvaro gör mig galen.

När ska det kännas bra att känna?

 Jag vill så gärna skriva mycket här, men jag har så himla mycket med skolan just nu.
Jag har inte ens tid att tänka på hur underbar jag tycker han är.

 Jag dansar bara i regnet.

Svart är ingen färg det är så man känner sig - och jag bär nästan alltid svart.

Alla frågar hur man mår, men det är aldrig någon som lyssnar på svaret. Så nästa gång någon frågar, ska jag säga att jag mår piss. 

Just precis så.

Sånt som får mig att sitta uppe om nätterna.