Jag har aldrig riktigt vågat kolla honom i ögonen, jag är rädd för att leendet på mina läppar ska bero på honom, rädd för att inte längre ha kontroll över mina egna känslor, rädd för att han ska se igenom hela mig.
Jag har aldrig riktigt vågat kolla honom i ögonen, men hans ögon är gröna och jag tror han vet att mina är blå. 

Hur gör man när man är rädd för att leva men också rädd för att dö?

Kanske för att min säng endast är gjord för en.

 Idag när jag vaknade kollade jag ner på bröstkorgen och såg hjärtat bulta sådär starkt, sådär som det gjorde en gång för länge sedan, innan  han tog en bit av mitt hjärta, innan han tog en bit utav mig.

Imorgon kan vara sista gången jag får lägga ögonen på han som är bland det finaste jag sett.
Tre år blev tre veckor, och jag vet inte om jag ska studera honom noga en sista gång eller om jag ska börja glömma.

 Jag har aldrig varit spontan.
Jag är nog rädd för att släppa all kontroll, rädd för att om jag inte håller allting samman så kommer allt att rasa. Jag måste alltid tänka två gånger innan jag agerar. Trots det är det otroligt svårt att hålla allt under kontroll när jag är med honom, mina läppar står i brand och hans läppar ser alldeles för kalla ut.

 När regn är bland det bästa jag vet, och ingen vill stå med någon som endast står i regnet.

När det inte finns någon morgondag, när det kittlas i hela kroppen, när man sitter i en varm famn, när man inte känner sig ensam. 
Vissa kallar det att vara kär, jag kallar det att vara berusad.