Jag vet ingenting om honom, men jag vet att det är just det ansiktet jag vill vakna upp till.
Varför blir det alltid så?

 
Hjärtslag.
Jag kallar det för en fobi, men egentligen är det ju inte så. Det är en rädsla, en rädsla som jag tror finns där för att inte låta någon komma för nära. Det är när man hör hjärtslag man kommit för nära inpå, då är man inte längre bara och rör på utsidan, då lyssnar man också på de som finns där inne, det som bara är mitt. 

Han är nog det finaste jag sett och han heter Mio.

  Träffade en kille idag med läppar som jag vet passar perfekt mellan mina.

Jag ser nya ansikten varje dag nu. Man känner av rivaliteten mellan tjejerna, vissa sitter och viskar och andra säger det högt, ni vet, sånt som gör att vi står framför spegeln i flera timmar. 
Det har redan bildats grupperingar i klassen, jag passar inte in någonstans endå tillhör jag en av dessa grupper, man har en dag på sig, nu är det försent. 

Hur kan man vara förälskad i någon man inte säkert vet existerar? han kan vara en dröm, och om han nu är det så snälla väck mig någon, för nu vill jag vakna.

Jag vill skriva precis allt här, men det är så svårt att formelera alla mina känslor till ord, känslorna är för många.  Jag önskar att jag var en sånn som kunde skriva sådär fint, sådär så att det nästan gör lite ont att bara läsa. 
 Jag önskar ofta att jag var sådär..Fin.

Jag såg honom på gatan igår.
Jag kände hjärtat i halsgropen och hela världen snurrade, alla utom han och jag.
Det var inte han... Och jag gick vidare med ett svidande hjärta.