Han jag tyckte var finast i världen är nog egentligen som alla andra.
Men det var nog bäst såhär. 

Jag kom precis hem från en konsert, en såndär konsert där folk hoppar upp på scenen och sedan kastar sig ut för att låta publikens händer bestämma vad som ska hända här näst. Jag hoppade inte från scenen, jag är rädd att just när jag faller kommer ingen vara där för att ta emot mig.
Det var mycket folk och jag stod och trängdes med en kille, vi mötte varandras blickar i det blinkande ljuset, och åå så fin han var. Han tryckte bort alla som stod lite för nära för att kunna skada mig som såg så liten ut bland allt folk, sen höll han om mig lite lätt.
Just där, i hans famn ville jag stanna, Men när jag vände mig om för att säga hej, var han borta.