Jag har märkt att jag krockar med folk mest hela tiden, jag har märkt att jag inte lyssnar när folk pratar, jag har märkt att mina nagelband är trasiga, jag har märkt att det snart gått ett år, Men jag har också märkt att jag inte tänker på honom längre.

Han jag tyckte var finast i världen är nog egentligen som alla andra.
Men det var nog bäst såhär. 

Jag kom precis hem från en konsert, en såndär konsert där folk hoppar upp på scenen och sedan kastar sig ut för att låta publikens händer bestämma vad som ska hända här näst. Jag hoppade inte från scenen, jag är rädd att just när jag faller kommer ingen vara där för att ta emot mig.
Det var mycket folk och jag stod och trängdes med en kille, vi mötte varandras blickar i det blinkande ljuset, och åå så fin han var. Han tryckte bort alla som stod lite för nära för att kunna skada mig som såg så liten ut bland allt folk, sen höll han om mig lite lätt.
Just där, i hans famn ville jag stanna, Men när jag vände mig om för att säga hej, var han borta.

Egentligen handlar det inte om det som finns i spegeln, det handlar nog mer om det som inte finns där. Alla vill ha det de inte har, eller inte kan få. Det är nog kanske därför det känns som att jag behöver honom så himla mycket. 

Jag tycker inte om dig, Men spegeln är nog min största fiende.

Han har skrivit tre låtar idag, jag undrar vem han tänker på när han skriver.

Jag tänker på honom nog som det är.

Pluggar filosofi.
Filosoferna säger att vi kanske endast är en hjärna, en hjärna som "hittar på" resten av omvärlden. Hur kan det då kännas enda in i själen när jag vidrör honom?
Filosoferna säger att vi endast kan vara säkra på vår egen existens. Därför ska jag släppa att hans närvaro gör mig galen.